Tiden fortsätter att rusa, och jag med den

Men förstå vad tiden springer fort, steg upp jättetidigt 1:a dagen på min hemester. Var ivrig att få klart mitt senaste projekt luftballongen som nu flyttat in i webbshoppen. 

Strålande vacker förmiddag, satt ute på balkongen och virkade, kunde till och med inta morgonkaffet där, det var första gången det kändes skönt den här våren. Hann till och med få lite färg innan det blev kallt och skitväder igen!

Såg dubbelt i förmiddags, har gjort det förut, beordrades att åka ambulans den gången, men det var som inget, sköterskan bedömde att det inte var nödvändigt att träffa någon läkare då, så nu avvaktade jag, sent om sider gick det "gick över" av sej själv. Det är som lite läskigt, man försöker gnugga, blinka, blunda, ja allt för att synen ska bli vanlig igen...och det gör den ju. Började fundera i om jag hört att det var ett symtom på covid-19 :D :D :D , vilket jag inte kunde erinra mej om att ha snappat upp, annars är det ju en hel del konstiga kännetecken för den sjukdomen.

Har haft lite kvällsjobb, fick tillsänt ett uppdrag att knyta om en pärlcollier, fort går det åt en och annan timme, men nu är det gjort. Bara att returnera i morgon, dösnabbt hanterat :-)

Kikade ut genom köksfönstret kring 22.30, fick bråttom ner till älven, mycket bråttom, då himlen visade sej från en vacker sida...men det försvinner ju så rackans snabbt. Inte lyckades jag få den otroligt vackra starkt rosafärgade skyn, nä, den hade hunnit börja blekna. Och jag har bara ett par hundra meter ner till älven, max.

Likt som för skalman ringer nu min sovklocka, och tröttheten tar över. 

Önskar en god natt till er alla.

Over and Out